V39+0 och vi har inte bråttom

Besöket hos barnmorskan idag gick helt fint. Allt är fortsatt som det ska och ser bra ut.
Bebisen är fortfarande inte fixerad, men det är ingenting som väcker några funderingar hos barnmorskan så det känns lugnt. Som sagt fixerar sig inte vissa bebisar förrän förlossningen kommit igång och den här lilla krabaten verkar ju ta livet med ro så det är väl ingen brådska 🙂

Magen kan tydligen fortfarande växa, +1 cm sedan förra besöket. Barnmorskan tyckte ju att det var trångt redan vid förra besöket för två veckor sedan men idag sa hon med verkligt eftertryck – ”Men nu är det VERKLIGEN inte mycket plats här i magen!”. Känner mig ganska väl medveten om det – och det gör mina inre organ också, stackarna.

I genomsnitt väger barn vid den här tiden 3,6kg och är ca 51 cm långa, men det varierar såklart mycket. 97,9% har gått nu och det känns lite som när man surfade på modem förr i världen och satt och väntade på att något skulle ladda och det gick extremt långsamt de där sista procenten.

Nu börjar t om otåligheten ta slut och jag kapitulerar. Jag får njuta av de sista lugna dagarna för mig själv, det lär väl dröja ett tag till några sådana kommer igen. Vid pensionen kanske? 🙂 Lillstruten är säkert värd all väntan så nu ska jag försöka ta det hela med lika mycket ro som bebisen själv.

Vi hade uppfattat det rätt, att de erbjuder hinnsvepning nästa vecka om inget har hänt tills dess. Jag har ett bokat besök på onsdag. Det finns inga garantier för att det sätter igång någonting alls, men det finns inte heller några risker med att göra det så man kan lika gärna testa.

”Hinnsvepning är en icke farmakologisk metod som kan används för att främja cervixmognad och initiera förlossningsstart, troligtvis genom fristättning av lokala prostaglandiner. I en Cochrane rapport fann man minskad risk för induktion pågrund av överburenhet med 14 %. Biverkningar är smärtsamma sammandragningar och vaginal blödning i samband med hinnsvepningen.

Hinnsvepning innebär att undersökaren för in pek (alt.pek/långfinger) i cervixkanalen till inre modermunnen. Därefter lossas fosterhinnorna från det nedre uterinsegmentet med en eller flera cirkelrörelser.

Hinnsvepning för att initiera förlossningsstart kan erbjudas av barnmorska/läkare verksam vid barnmorskemottagning hos kvinnor med uttalad önskan att inte gå över tiden.” – källa

Här gör de hinnsvepning trots att effekten är omdiskuterad eftersom man sett, om man tittar på ett stort antal studier, att hinnsvepning minskar antalet gravida som behöver gå till v42. Det vore ju skönt att slippa det så vi får väl hålla tummarna för att det kan funka för mig.
Jag trodde stenhårt på att vi skulle få en augustibebis, men nu börjar det ser ut som det blir september i alla fall. Du är välkommen när du än vill komma, lilla vän! ❤️

Annonser

V38+6 och sju långa år kvar

Imorgon passerar vi 39 hela veckor. Bebisen har uppenbarligen inte uppfattat att jag planerat att den skulle komma förra veckan! Sju dagar kvar idag till beräknat datum, men det känns som en evighet och som att det här barnet inte alls har någon lust att komma ut. Men det är klart.. Att ligga i kroppsvarmt vatten med fri tillgång på närhet, trygghet och mat är kanske inte så dumt. Bästa sortens all inclusive!

Tiden går om möjligt ännu långsammare än den gjorde förra veckan. Jag försöker ta det hela med ro, men det spelar nog ganska mycket in också att jag känner mig lite fast här i huset utan någonstans att riktigt ta vägen eller något att hitta på. Dels finns inget naturligt sammanhang och dels orkar jag ju inte heller göra nästan någonting. Nu hade det varit skönt med lite kompisar som kunde komma förbi och fika osv, men jag får roa mig med mina små projekt och det som går.

Idag hade jag tänkt gå ut och träna med hunden på att gå fint bredvid barnvagn men det regnar ordentligt till och från så jag vet inte om vi vågar oss ut.

Jag fortsätter att ha ordentliga sammandragningar och tryck nedåt, så bebisen har i alla fall fattat åt vilket håll den ska. Foglossningen är lite värre också. I övrigt mår jag bra!

Våra nya sängar har kommit och för tredje natten i rad har vi sovit utan hund i sängen. Vi ligger bägge två väldigt skönt och sover som stockar hela nätterna – t om jag! Hunden har inte protestera något särskilt utan finner sig att bädda in sig på soffan på kvällarna. På morgonen gnäller hon utanför sovrumsdörren när hon är kissnödig och hungrig men det är helt okej tycker jag. Så skönt! Och bra att vi hann börja med det innan bebisen kom, så kanske svartsjukan inte blir alltför stor.

Jag gissar att det känns overkligt för alla som väntar sitt första barn att hela livet ska vändas uppochner inom några dagar såhär på slutet. Jag är på så många plan redo och klar över att det kommer ett barn osv, men kan ändå bli förvånad ibland när jag ser mig i spegeln i ögonvrån och inser att jag är gravid. Lite som när man ändrat sin frisyr och inte riktigt vant sig än.
Det känns så overkligt att den här drömmen vi haft så länge slår in när som helst nu. Att allt bli annorlunda. Att jag kommer att vara någon mammas för alltid, från och med snart. Omöjligt att förbereda sig på och ändå tror jag att vi är så redo vi kan bli.

Precis som hos prins Daniel kommer känslorna nog att vara ”all over the place” när lillstruten väl tittat ut och det är väl så det ska vara. Jag fortsätter att följa mina cybervänner som fortfarande kämpar med ofrivillig barnlöshet och känner tacksamheten varje dag över att vi är där vi är nu. Jag skriver det ofta här, men jag känner det ofta också. Det är verkligen en stor känsla av tacksamhet och lycka att vi får vara med om det här. Det går kanske inte att förklara för någon som inte varit där själv, men ibland får jag nästan lov att nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt.

Min mamma tror att bebisen kommer idag, men då får den allt skynda sig lite. Min syster satsar på imorgon och det är kanske inte omöjligt. Jag ska till barnmorskan imorgon på koll så vi får väl se vad hon tror. Jag ska passa på att fråga henne om det där hon sa med att ta hål på hinnorna nästa vecka om det inte har hänt någonting då. Jag har fått för mig att de flesta brukar få gå över upp till två veckor, men de kanske har andra rutiner här.

V38+1 och bebisen skräms

Bebisen har varit ovanligt lugn de senaste dagarna. I förrgår och igår kände jag av den väldigt lite. De få rörelser som kändes var mindre och slöare rörelser som inte kom lika ofta som de brukar, inte alls som tidigare. I förrgår piggnade den till efter en glass men det var väl det. Även under helgen har den rört sig mindre än sitt normala rörelsemönster. Tankarna på det har funnits där och jag har inte kunnat skaka av mig den växande oron. Ibland gör den ju så någon dag och är sedan som vanligt nästa dag.

Jag var orolig när jag skrev inlägget igår också men försökte hålla mig positiv och lugn. Igår provade jag alla knep som tidigare funkat och också det som 1177 föreslår för att få den att röra sig som vanligt. Men jag fick inte någon riktig respons.

Sent igår kväll, efter flera timmar av väntan och försök, ringde jag förlossningen och berättade hur det varit. De tyckte att vi skulle komma in för en koll. Så det gjorde vi och möttes av väldigt fin och gullig personal.

Vi fick göra en ctg-kurva som de tyckte såg bra ut. Efter en ganska lång väntan gjorde de även ett snabbt ultraljud för att kolla att allt såg bra ut. Det finns ju flera faktorer som skulle kunna leda till att barnet inte riktigt mår bra och därmed blir slött. T ex att fostervatten sipprar ut utan att det riktigt märks, att navelsträngen eller moderkakan inte fungerar som den ska osv. Jag har också en bekant som förlorade sitt barn någon vecka innan förlossningen pga någon blödning som inte märktes. När de åkte in för att bebisen varit slö var det för sent.

Allt såg i alla fall bra ut och vi pustade ut. De sa att jag ska ringa igen om jag upplever samma sak igen. Hellre att kolla en gång för mycket än en gång för lite.

Man får höra ofta att det är normalt att bebisar rör sig mindre i slutet av graviditeten men det tjatar sjukvården mycket om att det inte är. Det är en myt som lever kvar och som gör att många söker hjälp för sent. Rörelserna kan kännas annorlunda pga att platsen minskar men de ska vara lika frekventa. Och det var precis så jag upplevt det i flera dagar, att jag kände av den färre gånger/dag.

Idag är den också väldigt lugn men jag känner mig lugnare nu när allt såg bra ut igår. Bebisen är inte fixerad helt än så helt ner har den väl inte kommit än. Väntan fortsätter!

V38+0 och tiden går långsamt

Jaha, då har vi tagit oss förbi 38 hela veckor. Jag hade verkligen hoppats att jag skulle slippa vara gravid såhär länge och att bebisen redan skulle ha tittat ut. Men tji fick jag! Jag får snällt vänta.. Kanske är det lika bra att börja ställa in sig på att gå över tiden istället?

Maken började jobba igår så nu går tiden extra långsamt när jag är ensam hemma. Det finns ingen att ringa för en fika eller promenad och just nu inget naturligt sammanhang att träffa andra på. Jag småpratar lite med grannarna när vi ses ute på gatan och alla är hittills jättetrevliga.

Jag har sovit riktigt dåligt några nätter i rad nu där jag legat vaken mellan 02 och 05 eller 06. Jag vet inte riktigt varför jag vaknar men jag har haft väldigt svårt att somna om då allt bara är obekvämt. Halsbränna, värme, ont i svullna händer och fötter, huvudvärk, sammandragningar osv. Natten till idag har jag dock sovit hela natten och känner mig som en ny människa idag.

Igår var jag en kort tur in till stan för att klippa mig. Efter det hade jag tänkt gå lite på stan men det gick inte att gå på de bollar till fötter som jag då hade. Bäckenet smärtade också ordentligt efter storstädning i söndags, så jag fick snällt åka hem. Jag tycker fortfarande att jag kommer lindrigt undan med krämpor men det börjar bli riktigt frustrerande nu att inte kunna röra sig som man önskar och vill. När vi är ute med hunden ser jag längtansfullt efter varje löpare som lätt studsar förbi i spåret. Det ser så härligt ut! Och då ska ni veta att jag avskyr att springa i vanliga fall…

Bebisen är nu ca 50cm lång och väger den här veckan 3,2-3,4kg. Den är ju helt klar så jag förstår inte riktigt vad den väntar på.. 🙂
Jag fortsätter att ha mycket sammandragningar men bebisen är lite lugnare än förra veckan. Jag tolkar det som att den sjunkit ner ytterligare lite och att det är trängre för den att röra sig. Igår tyckte jag att den var ovanligt slö men efter att jag ätit en Piggelinglass blev det full fart på den – det är ett av de bästa knepen för att få den att vakna till om jag känner mig orolig.
Jag fortsätter också att drömma en massa konstiga saker, vilket också påverkar nattsömnen såklart. Jag har upplevt att jag haft en del sammandragningar som gjort ont nattetid men inte varit säker på om jag drömt det eller inte. Men i natt vaknade jag till så pass mycket att jag kunde avgöra att det var på riktigt. Så förhoppningsvis sätter det igång ordentligt någon natt ganska snart.

En vän till oss hade förvärkar varje natt i sex veckor innan förlossningen kom igång, så länge behöver vi dock inte vänta. Vi har ett nytt besök hos barnmorskan nästa vecka, så med sju dagar kvar till beräknad födsel. Har bebisen inte kommit veckan efter det har vi ett till besök bokat och då erbjuds man att de tar hål på fosterhinnorna för att sätta igång födseln. Hoppas, hoppas att lilla krabaten bestämmer sig för att komma innan dess!

För ett år sedan hade vi precis hämtat ut medicinerna för att starta omgång tre. Helt slut och inte alls taggade. Tänk om vi vetat då det skulle resultera i att jag skulle vara höggravid ett år senare ❤️

V37+0 och vi närmar oss

20 dagar kvar till beräknad leverans av Stålis! Jag tror dock fortfarande att hen kommer att komma tidigare. Hoppas det, för som barnmorskan sa idag, ”nu är det inte mycket plats kvar i den här magen”.

Det känns att det är tyngre och trängre nu och tålamodet fortsätter att sina. Egentligen är det nog mest längtan som växer ❤️

Bebisen är helt klar nu och använder resterande tid i magen till att växa till sig på bredden och bli fetare. Av helt egoistiska skäl gör det dock inget om det är en långsmal unge som ska klämmas ut, så den behöver inte heller för den skull stanna kvar där inne länge till nu 😬

Allt såg bra ut idag hos barnmorskan. Proverna var bra, magen har växt en cm sedan sist. Jag har gått upp ett kilo sista två veckorna – maken också 😊 Viktuppgången är nu 10,4kg sedan inskrivning och totalt 12,4kg sedan insättningen av embryot. Klart godkänt! Man brukar säga att en graviditet väger ca 12,5kg i slutet med fostervatten, bebis, ökad blodmängd, moderkaka och allt annat inräknat.

Bebisen har inte fixerat sig helt än, men ligger med huvudet längre ner än sist och det var inte helt lätt för barnmorskan att rucka på det idag.

Foglossningen är lite värre och jag har mycket sammandragningar hela tiden. Bebisen har varit väldigt aktiv de senaste dagarna och klagar mycket på den trånga bostadsytan. Händer och fötter svullnar ganska mycket, men inget som känns onormalt. Jag drömmer mycket och väldigt konstigt. I natt fick maken snällt kliva upp och leta efter jättefästingar och spindlar jag haft hos mig i sängen. Fast jag insåg under tiden att det nog mest troligt varit en dröm var det lite svårt att somna om. Sömnen är generellt dålig, men jag försöker vila varje dag för att få ihop sömnen under dygnet iaf.

En annan natt drömde jag om jättemycket om amning och var frustrerad när jag vaknade över att jag inte fått det att funka. Det händer helt klart saker i kropp och knopp!

Allt klart i bilen ❤️

Tänkt att jag burit ett barn hela vägen nu. Att jag kan, att min kropp kan. Magiskt! Så tacksam för att jag fått vara gravid och nu bara har dagar kvar att vänta innan jag ska få uppleva en förlossning och äntligen få se vem den här lilla människan är. Tacksam, tacksam, tacksam ❤️

V35+2 och luften har gått ur

Så är vi äntligen på plats i vårt nya boende!
Det har varit tuffa veckor fram till förra veckan när flyttlasset åkte. Visst kände jag av hela tiden att det var ett högt tempo och mycket att göra men det är först nu när vi landat lite här som det kommit ikapp mig. Jag är SÅ trött och slut.
Nu finns plötsligt lite andrum och en möjlighet att släppa ner axlarna lite.

Svullna ömma fötter behöver vila i högläge ganska ofta..

Värmeböljan fortsätter och graviditeten blir tyngre och tyngre. Det känns skönt att kunna sänka tempot lite och vila mer. Maken kör på för fulla muggar med uppackning och montering av möbler osv och jag potar på med det jag orkar. Vi kommer komma i mål med det också.

Det har varit ganska överväldigande att komma hit och ta tag i allt. Allt är nytt och okänt och slukar energi. Jag har känt mig frustrerad över att jag inte känt mig redo på något sätt – inte i mitt nya liv och inte för att en bebis ska komma. Men i takt med att vi kommit i ordning här har det börjat kännas lite bättre. Om den här lilla krabaten kan hålla sig inne ett par veckor till så kommer situationen nog att kännas helt annorlunda.

Hela min familj befinner sig just nu på Gotland för den årliga Gotlandssemestern och även om det är på grund av roliga omständigheter som vi inte kunde följa med i år känns det lite tråkigt. Men om det blir någon resa nästa år kommer vi tre stycken istället!

Boendet här känns jättebra och när vi väl kommit på plats kommer det bli toppen. De grannar vi träffat på hittills är väldigt trevliga, så det känns också bra. Överlag känns de lite mer öppna än norrbottningarna som vi vant oss vid de senaste åren. Det känns märkligt att vi bott där uppe i nio respektive åtta år. Var har tiden tagit vägen?

Bebisen är nu runt 47cm lång och väger ungefär 2,8kg. Ungefär så stor var jag när jag föddes! Vi längtar mycket men det gör inget om vi får ett par veckor till på oss att förbereda för ankomsten.
Vi har börjat plocka in bebissakerna i byrålådor och förbereda för blöjbyten och annat. Alla de små kläderna ska gås igenom igen och sedan tvättas upp. Bilbarnstolen anländer imorgon. Idag stod vi båda och förundrades över hur liten en blöja kan vara, det kom en och annan tår också. Tänk att det händer på riktigt – och att det händer oss. Det är fortfarande så svårt att ta in och att på allvar förstå.

Magen börjar bli trång nu för lilla Starkben och den står allt som oftast i fyra hörn. Det är mycket aktivitet där inne och det är skönt att känna. Mycket hicka har den lilla också så nog tränar den ordentligt på att andas och råkar svälja fostervatten under tiden.
Det blir extra glatt och livat i magen efter att jag ätit, så det är helt klart pappas unge på den fronten. Allt som oftast ligger bebisen med rumpan uppåt men jag tror inte att den är fixerad än. Imorgon ska vi till den nya barnmorskan här på kontroll men vi har ingen anledning att tro på något annat än att allt ser bra ut.
Hur livat det än är i magen när jag klappar på den lugnar den sig allt som oftast när min man lägger sin stora hand på den. Då blir det lugnt och stilla. Han får sina sparkar och buffar han också, men väldigt ofta har hans hand en lugnande effekt på allt sprattel. Bara att hoppas att den effekten håller i sig när bebisen kommer ut också. Men så lugn och trygg som han är vore det inget konstigt med det. Lika mycket som jag längtar efter den här lilla ungen längtar jag också efter att få se min man interagera med vårt längtansbarn. Mina kärlekar!

Fast det är varmt och jag är trött och otymplig mår jag ändå väldigt bra. Frustrerad över att inte kunna göra så mycket som jag vill, men i hjärta och själ mår jag så bra. Jag skulle inte byta det här mot någonting i hela världen. Den långa resa vi gjort under de här sex åren för att komma hit är det som varit tufft. Det här är ingenting i jämförelse. Jag är lyckligt lottad!

Nu är det några veckor kvar med magen och sedan tar livet ny form. Vilken grej! Som vi glädjer oss.

V33+1 och jag har aldrig varit riktigt varm förut

Så påbörjar vi den 34:e veckan. Ju längre vi kommer i graviditeten desto mer overkligt känns det på ett sätt.. Nu börjar det onekligen, alldeles på riktigt, se ut som att vi kommer att åka in på förlossning inom några veckor och föda ett barn. Med allt vad jag är önskar jag hoppas att det är ett friskt och piggt barn som sedan kommer vara vår unge för alltid. Ibland känns det så overkligt att det inte går att förstå, men samtidigt känner vi båda redan sådan kärlek till denna lilla människa att något annat känns helt otänkbart.

I förrgår skrämdes den dock genom att ha varit ovanligt lugn i magen under kvällen innan och sedan under morgonen i förrgår. För första gången på månader sov jag i princip hela natten så jag vet inte hur mycket den levde om då. Morgonen var väldigt lugn och jag kunde inte skaka av mig oron. Vi pratade med magen, buffade på den, bytte liggställning, åt Piggelin (som den alltid brukar reagera på), drack kallt vatten – men ingen reaktion. Efter väldigt länge fick vi några små buffar från magen. Jag gjorde som rekommendationen är, att lägga sig på vänster sida i två timmar och se om man känner av barnet. Just vänster sida har något att göra med att blodtillförseln till barnet blir extra god. Till slut kom det några ordentliga sparkar och vändningar, men oj vad rädd jag hann bli. Den måste ju få sova ibland också, men när det gått så länge och den inte ger något som helst svar på det den brukar reagera på så blir man rädd. Men den ville bara skrämmas, lilla skitungen.
Jag hann t om tänka att det var skönt att vi redan packat alla bebissaker i lådor och tejpat igen inför flytten, för om den inte levde längre skulle vi inte behöva se sakerna mer. Efter så lång tid och så många gånger som mattan ryckt bort under fötterna är de där tankarna inte så långt bort.
Det var nära att vi ringde förlossningen för rådgivning. Igår, eftersom det blev ny vecka så kommer ny information, stod det i appen att man ska höra av sig på en gång om man känner oro för att bebisen rör sig mindre än normalt så hamnar vi där igen så ringer vi.
Jag kan bara tänka mig vilken känslostorm som kommer att komma vid förlossningen om det kommer ut en friskt, piggt och alldeles levande barn som fungerar helt som det ska. Overkligt!

Att det är varmt har väl ingen missat och vi är, tyvärr, inte förskonade här uppe. Min kroppstemperatur känns som att den ligger på stadiga 60°C nuförtiden. Jag trodde att jag varit varm och svettig förut, men det är ingenting emot nu. Just nu är det heller ingen fördel att bo på gatans bästa solläge då det knappt går att få någon skugga på hela tomten. Att solen inte går ner mer än någon timme på natten hjälper ju inte heller, det blir inte svalt ens på nätterna. Alla fläktar är slutsålda i hela stan så vi försöker härda ut bara.
Vi har jobbat på i trädgården både igår och idag och det är helt fruktansvärt varmt. Jag försöker ta det lugnt och göra en del inne istället och det funkar. Men ingen skulle må dåligt av lite mulet eller svalare väder! Undrar om maken går med på att sova i källaren i natt…

Om en vecka har flyttbilden åkt härifrån och vi har mellanlandat hos mina föräldrar och är då på väg till nya staden. Kan ni förstå hur snabbt tiden har gått?
Vi lever i flyttkaos just nu och jag känner att det stör mig mer och mer och att stressen kryper sig på inför att allt snart ska vara färdigt här. Här boas verkligen ingenting och jag längtar efter att få komma på plats i nya huset och få börja rådda till en trygg och mysig plats för mig och min lilla unge. Och man såklart! 🙂

Bebisen är nu lite tyngre än en mjölpåse, ca 2.3 kg och runt 46 cm lång. Den kan se skillnad på ljus och mörker och kan, enligt viss forskning, börja fokusera sin blick nu. Magen ökar i storlek, ingen behöver oroa sig för att den inte växer.. Det är tungt och otympligt men jag får många extra handräckningar av maken. Fötterna är långt borta nu! Idag ska vi till barnmorskan för vårt sista besök innan flytten och det är inte omöjligt att magkurvan stuckit iväg lite nu – eller så är det bara så det känns. Njuter dock fortfarande av att få bära runt på min lilla krabat ❤️