Julen nalkas..

Tiden rusar fram nu och det händer nya saker med vår lilla unge hela tiden. Det är roligt och häftigt att få se hur världen upptäcks genom ett barns ögon. Att hitta sina fötter idag och att få sitta upp fem minuter i slutet av promenaden var dagens stora höjdpunkter för en liten!

Jag känner ofta att jag vill pausa tiden så att vi får njuta av bebistiden bara lite, lite längre…

Julen närmar sig och det är alltid känsligt när man är barnlös. Vi hann säga till varandra sex jular i rad; ”Kanske är det här sista julen vi är utan barn”. De första åren med spänd förväntan, de senare lite mindre hoppfullt och nästan vädjande.

Men i år händer det alltså. Vi firar jul tillsammans med vårt barn. Så stort! Det var inte långt till tårarna när jag gick och inhandlade första julens finkläder i barnstorlek.

Förra året vid den här tiden var vi så less på allting. Vi hade under det året genomgått en IVF som blev avbruten. En som resulterade i 20 ägg, 15 embryon men bara en enda insättning – och ett minus på stickan. Vi pausade över sommaren och tog tag i IVF nr tre i september. Det blev en färskåterföring dag tre och en blastocyst till frysen. Plus på stickan men tidigt missfall i vecka 6. FET (frysåterföring) av blastocysten den 18 december och ni som följt bloggen vet att allt kändes annorlunda den gången.

Vi orkade inte riktigt med julen förra året och faktiskt var en av anledningarna att vi, eller åtminstone jag, inte orkade träffa barnen. Det gjorde för ont att än en gång fira jul tillsammans med andra barn men inte ha några själv. Missfall nr fyra låg ganska nära och det var helt enkelt för tungt just då. Så när det inte passade med resa till familjerna pga våra ledigheter över jul gjorde vi inga ansträngningar för att ändra det.

Maken och jag firade jul ensamma hemma i vårt lilla hus. Vi hade inga måsten, inga tider att passa och inga andra att ta hänsyn till. Vi var trötta, vi var ledsna, vi visste inte hur mycket mer vi skulle orka. Vi hade ställt oss i adoptionskö i oktober och börjat fundera i de banorna mer seriöst.
Samtidigt grodde ett litet hopp för den lilla snöflinga vi hämtat hem klinikens sista öppna dag innan julledigheterna.

Och vi hade rätt. Dagen före nyårsafton tog vi ett test för att se om vi skulle köpa två olika sorters bubbel till nyårsafton eller om det räckte med en. Vi fick skåla i alkoholfritt eftersom vi fick ett starkt, fint plus på testet. Sedan gick det från klarhet till klarhet och det starka plusset sitter nu här bredvid i babysittern och jollrar för fullt och ler sitt stora tandlösa leende mot mig.

Vilket år.. Och vilken jul det kommer att bli. Bilder på en liten en framför julgranen. Livets första finkläder och kanske en och annan julklapp. Om förra årets jul var svartvit och grynig blir det full färg och HD på den här. Oj, vad vi längtat!

Skickar en tanke och en stor varm kram till er som fortfarande kämpar. Superhjältar är ni!

Annonser

8v efter bf.. (Lyckades visst inte publicera detta förrän 12v efter bf!)

Sist jag skrev något var v39+0. Det känns som en evighet sedan.
Det är mest vänner och familj som följt oss via den här bloggen men jag ser att det är några som fortsätter att vara in då och då för att kolla läget. Dags för en uppdatering!

Vår lille parvel bestämde sig för att påbörja resan ut till oss v39+4, då började värkarna. Jag kommer inte att skriva någon detaljerad förlossningsberättelse då jag själv googlat på sådana och vet att man för det mesta hittar diverse skräckhistorier. Min förlossning var tuff och gick inte som jag/vi önskat och jag vill inte bidra till någon rädsla eller funderingar inför en kommande förlossning.
Lilla Stålis Starkben kom till oss med akut snitt efter ett utdraget förlopp och med det sagt har allt gått jättebra efteråt. Återhämtningen har i princip varit smärtfri och gått väldigt snabbt, tycker jag.

Idag är Stålis åtta veckor gammal och en charmig liten filur. Livet har verkligen vänts uppochner. Det har sina utmaningar, helt klart, men den absolut största delen av tiden är det härligt att vara hemma tillsammans med min lilla stjärna. Jag har längtat så efter att få uppleva det här och jag tror att längtan och väntan gör att man har ett annat perspektiv på även den jobbigaste natt. Därmed inte sagt att det inte är tungt ibland och frustrerande, för det är det, men när sömnen är okej flyter det på för det mesta.

Det är ofta jag tittar på detta barn och förundras över vad jag får vara med om. Tänk att vi kom i mål! Det är fortfarande svårt att få grepp om den här långa perioden av svårigheter vi nu lagt bakom oss. Vi behöver nog komma lite längre ifrån den tidsmässigt innan vi kan se oss över axeln och se tillbaka på den långa uppförsbacke i klättrat uppför för att nu kunna njuta av den här utsikten. Tänk om vi gett upp? Gett upp på varandra. Gett upp på barnskaffandet. Då hade vi inte varit här. Det känns som en jätteseger. Vi klarade det! Femte gången gillt.

Hur det blir med den här bloggen nu vet jag inte riktigt. Den har varit till för att öppna dörren in till det helvete barnlöshet och ivf är. För att vara öppen med hur det varit för oss. Den har verkligen bidragit till en ökad förståelse från våra nära och kära och kanske hjälper den någon som går igenom samma sak att känna sig mindre ensam.

Nu när jag sitter här med ett sovande barn bredvid mig känner jag mig mer hel och lyckligare än jag varit på så länge jag kan minnas nästan. Men jag hoppas att jag inte kommer att glömma hur det var att komma hit. Jag önskar att jag aldrig tar denna unge för givet. Jag har ett barn nu, men jag kommer alltid att vara före detta barnlös. Det finns ett ärr kvar efter en tid som förändrat mig. Jag är så tacksam och hoppas att alla som varit i vår situation kan få komma till ett ställe i sin resa där de känner som jag gör nu, hel och lycklig. Med eller utan barn ❤️

V39+0 och vi har inte bråttom

Besöket hos barnmorskan idag gick helt fint. Allt är fortsatt som det ska och ser bra ut.
Bebisen är fortfarande inte fixerad, men det är ingenting som väcker några funderingar hos barnmorskan så det känns lugnt. Som sagt fixerar sig inte vissa bebisar förrän förlossningen kommit igång och den här lilla krabaten verkar ju ta livet med ro så det är väl ingen brådska 🙂

Magen kan tydligen fortfarande växa, +1 cm sedan förra besöket. Barnmorskan tyckte ju att det var trångt redan vid förra besöket för två veckor sedan men idag sa hon med verkligt eftertryck – ”Men nu är det VERKLIGEN inte mycket plats här i magen!”. Känner mig ganska väl medveten om det – och det gör mina inre organ också, stackarna.

I genomsnitt väger barn vid den här tiden 3,6kg och är ca 51 cm långa, men det varierar såklart mycket. 97,9% har gått nu och det känns lite som när man surfade på modem förr i världen och satt och väntade på att något skulle ladda och det gick extremt långsamt de där sista procenten.

Nu börjar t om otåligheten ta slut och jag kapitulerar. Jag får njuta av de sista lugna dagarna för mig själv, det lär väl dröja ett tag till några sådana kommer igen. Vid pensionen kanske? 🙂 Lillstruten är säkert värd all väntan så nu ska jag försöka ta det hela med lika mycket ro som bebisen själv.

Vi hade uppfattat det rätt, att de erbjuder hinnsvepning nästa vecka om inget har hänt tills dess. Jag har ett bokat besök på onsdag. Det finns inga garantier för att det sätter igång någonting alls, men det finns inte heller några risker med att göra det så man kan lika gärna testa.

”Hinnsvepning är en icke farmakologisk metod som kan används för att främja cervixmognad och initiera förlossningsstart, troligtvis genom fristättning av lokala prostaglandiner. I en Cochrane rapport fann man minskad risk för induktion pågrund av överburenhet med 14 %. Biverkningar är smärtsamma sammandragningar och vaginal blödning i samband med hinnsvepningen.

Hinnsvepning innebär att undersökaren för in pek (alt.pek/långfinger) i cervixkanalen till inre modermunnen. Därefter lossas fosterhinnorna från det nedre uterinsegmentet med en eller flera cirkelrörelser.

Hinnsvepning för att initiera förlossningsstart kan erbjudas av barnmorska/läkare verksam vid barnmorskemottagning hos kvinnor med uttalad önskan att inte gå över tiden.” – källa

Här gör de hinnsvepning trots att effekten är omdiskuterad eftersom man sett, om man tittar på ett stort antal studier, att hinnsvepning minskar antalet gravida som behöver gå till v42. Det vore ju skönt att slippa det så vi får väl hålla tummarna för att det kan funka för mig.
Jag trodde stenhårt på att vi skulle få en augustibebis, men nu börjar det ser ut som det blir september i alla fall. Du är välkommen när du än vill komma, lilla vän! ❤️

V38+6 och sju långa år kvar

Imorgon passerar vi 39 hela veckor. Bebisen har uppenbarligen inte uppfattat att jag planerat att den skulle komma förra veckan! Sju dagar kvar idag till beräknat datum, men det känns som en evighet och som att det här barnet inte alls har någon lust att komma ut. Men det är klart.. Att ligga i kroppsvarmt vatten med fri tillgång på närhet, trygghet och mat är kanske inte så dumt. Bästa sortens all inclusive!

Tiden går om möjligt ännu långsammare än den gjorde förra veckan. Jag försöker ta det hela med ro, men det spelar nog ganska mycket in också att jag känner mig lite fast här i huset utan någonstans att riktigt ta vägen eller något att hitta på. Dels finns inget naturligt sammanhang och dels orkar jag ju inte heller göra nästan någonting. Nu hade det varit skönt med lite kompisar som kunde komma förbi och fika osv, men jag får roa mig med mina små projekt och det som går.

Idag hade jag tänkt gå ut och träna med hunden på att gå fint bredvid barnvagn men det regnar ordentligt till och från så jag vet inte om vi vågar oss ut.

Jag fortsätter att ha ordentliga sammandragningar och tryck nedåt, så bebisen har i alla fall fattat åt vilket håll den ska. Foglossningen är lite värre också. I övrigt mår jag bra!

Våra nya sängar har kommit och för tredje natten i rad har vi sovit utan hund i sängen. Vi ligger bägge två väldigt skönt och sover som stockar hela nätterna – t om jag! Hunden har inte protestera något särskilt utan finner sig att bädda in sig på soffan på kvällarna. På morgonen gnäller hon utanför sovrumsdörren när hon är kissnödig och hungrig men det är helt okej tycker jag. Så skönt! Och bra att vi hann börja med det innan bebisen kom, så kanske svartsjukan inte blir alltför stor.

Jag gissar att det känns overkligt för alla som väntar sitt första barn att hela livet ska vändas uppochner inom några dagar såhär på slutet. Jag är på så många plan redo och klar över att det kommer ett barn osv, men kan ändå bli förvånad ibland när jag ser mig i spegeln i ögonvrån och inser att jag är gravid. Lite som när man ändrat sin frisyr och inte riktigt vant sig än.
Det känns så overkligt att den här drömmen vi haft så länge slår in när som helst nu. Att allt bli annorlunda. Att jag kommer att vara någon mammas för alltid, från och med snart. Omöjligt att förbereda sig på och ändå tror jag att vi är så redo vi kan bli.

Precis som hos prins Daniel kommer känslorna nog att vara ”all over the place” när lillstruten väl tittat ut och det är väl så det ska vara. Jag fortsätter att följa mina cybervänner som fortfarande kämpar med ofrivillig barnlöshet och känner tacksamheten varje dag över att vi är där vi är nu. Jag skriver det ofta här, men jag känner det ofta också. Det är verkligen en stor känsla av tacksamhet och lycka att vi får vara med om det här. Det går kanske inte att förklara för någon som inte varit där själv, men ibland får jag nästan lov att nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt.

Min mamma tror att bebisen kommer idag, men då får den allt skynda sig lite. Min syster satsar på imorgon och det är kanske inte omöjligt. Jag ska till barnmorskan imorgon på koll så vi får väl se vad hon tror. Jag ska passa på att fråga henne om det där hon sa med att ta hål på hinnorna nästa vecka om det inte har hänt någonting då. Jag har fått för mig att de flesta brukar få gå över upp till två veckor, men de kanske har andra rutiner här.

V38+1 och bebisen skräms

Bebisen har varit ovanligt lugn de senaste dagarna. I förrgår och igår kände jag av den väldigt lite. De få rörelser som kändes var mindre och slöare rörelser som inte kom lika ofta som de brukar, inte alls som tidigare. I förrgår piggnade den till efter en glass men det var väl det. Även under helgen har den rört sig mindre än sitt normala rörelsemönster. Tankarna på det har funnits där och jag har inte kunnat skaka av mig den växande oron. Ibland gör den ju så någon dag och är sedan som vanligt nästa dag.

Jag var orolig när jag skrev inlägget igår också men försökte hålla mig positiv och lugn. Igår provade jag alla knep som tidigare funkat och också det som 1177 föreslår för att få den att röra sig som vanligt. Men jag fick inte någon riktig respons.

Sent igår kväll, efter flera timmar av väntan och försök, ringde jag förlossningen och berättade hur det varit. De tyckte att vi skulle komma in för en koll. Så det gjorde vi och möttes av väldigt fin och gullig personal.

Vi fick göra en ctg-kurva som de tyckte såg bra ut. Efter en ganska lång väntan gjorde de även ett snabbt ultraljud för att kolla att allt såg bra ut. Det finns ju flera faktorer som skulle kunna leda till att barnet inte riktigt mår bra och därmed blir slött. T ex att fostervatten sipprar ut utan att det riktigt märks, att navelsträngen eller moderkakan inte fungerar som den ska osv. Jag har också en bekant som förlorade sitt barn någon vecka innan förlossningen pga någon blödning som inte märktes. När de åkte in för att bebisen varit slö var det för sent.

Allt såg i alla fall bra ut och vi pustade ut. De sa att jag ska ringa igen om jag upplever samma sak igen. Hellre att kolla en gång för mycket än en gång för lite.

Man får höra ofta att det är normalt att bebisar rör sig mindre i slutet av graviditeten men det tjatar sjukvården mycket om att det inte är. Det är en myt som lever kvar och som gör att många söker hjälp för sent. Rörelserna kan kännas annorlunda pga att platsen minskar men de ska vara lika frekventa. Och det var precis så jag upplevt det i flera dagar, att jag kände av den färre gånger/dag.

Idag är den också väldigt lugn men jag känner mig lugnare nu när allt såg bra ut igår. Bebisen är inte fixerad helt än så helt ner har den väl inte kommit än. Väntan fortsätter!

V38+0 och tiden går långsamt

Jaha, då har vi tagit oss förbi 38 hela veckor. Jag hade verkligen hoppats att jag skulle slippa vara gravid såhär länge och att bebisen redan skulle ha tittat ut. Men tji fick jag! Jag får snällt vänta.. Kanske är det lika bra att börja ställa in sig på att gå över tiden istället?

Maken började jobba igår så nu går tiden extra långsamt när jag är ensam hemma. Det finns ingen att ringa för en fika eller promenad och just nu inget naturligt sammanhang att träffa andra på. Jag småpratar lite med grannarna när vi ses ute på gatan och alla är hittills jättetrevliga.

Jag har sovit riktigt dåligt några nätter i rad nu där jag legat vaken mellan 02 och 05 eller 06. Jag vet inte riktigt varför jag vaknar men jag har haft väldigt svårt att somna om då allt bara är obekvämt. Halsbränna, värme, ont i svullna händer och fötter, huvudvärk, sammandragningar osv. Natten till idag har jag dock sovit hela natten och känner mig som en ny människa idag.

Igår var jag en kort tur in till stan för att klippa mig. Efter det hade jag tänkt gå lite på stan men det gick inte att gå på de bollar till fötter som jag då hade. Bäckenet smärtade också ordentligt efter storstädning i söndags, så jag fick snällt åka hem. Jag tycker fortfarande att jag kommer lindrigt undan med krämpor men det börjar bli riktigt frustrerande nu att inte kunna röra sig som man önskar och vill. När vi är ute med hunden ser jag längtansfullt efter varje löpare som lätt studsar förbi i spåret. Det ser så härligt ut! Och då ska ni veta att jag avskyr att springa i vanliga fall…

Bebisen är nu ca 50cm lång och väger den här veckan 3,2-3,4kg. Den är ju helt klar så jag förstår inte riktigt vad den väntar på.. 🙂
Jag fortsätter att ha mycket sammandragningar men bebisen är lite lugnare än förra veckan. Jag tolkar det som att den sjunkit ner ytterligare lite och att det är trängre för den att röra sig. Igår tyckte jag att den var ovanligt slö men efter att jag ätit en Piggelinglass blev det full fart på den – det är ett av de bästa knepen för att få den att vakna till om jag känner mig orolig.
Jag fortsätter också att drömma en massa konstiga saker, vilket också påverkar nattsömnen såklart. Jag har upplevt att jag haft en del sammandragningar som gjort ont nattetid men inte varit säker på om jag drömt det eller inte. Men i natt vaknade jag till så pass mycket att jag kunde avgöra att det var på riktigt. Så förhoppningsvis sätter det igång ordentligt någon natt ganska snart.

En vän till oss hade förvärkar varje natt i sex veckor innan förlossningen kom igång, så länge behöver vi dock inte vänta. Vi har ett nytt besök hos barnmorskan nästa vecka, så med sju dagar kvar till beräknad födsel. Har bebisen inte kommit veckan efter det har vi ett till besök bokat och då erbjuds man att de tar hål på fosterhinnorna för att sätta igång födseln. Hoppas, hoppas att lilla krabaten bestämmer sig för att komma innan dess!

För ett år sedan hade vi precis hämtat ut medicinerna för att starta omgång tre. Helt slut och inte alls taggade. Tänk om vi vetat då det skulle resultera i att jag skulle vara höggravid ett år senare ❤️

V37+0 och vi närmar oss

20 dagar kvar till beräknad leverans av Stålis! Jag tror dock fortfarande att hen kommer att komma tidigare. Hoppas det, för som barnmorskan sa idag, ”nu är det inte mycket plats kvar i den här magen”.

Det känns att det är tyngre och trängre nu och tålamodet fortsätter att sina. Egentligen är det nog mest längtan som växer ❤️

Bebisen är helt klar nu och använder resterande tid i magen till att växa till sig på bredden och bli fetare. Av helt egoistiska skäl gör det dock inget om det är en långsmal unge som ska klämmas ut, så den behöver inte heller för den skull stanna kvar där inne länge till nu 😬

Allt såg bra ut idag hos barnmorskan. Proverna var bra, magen har växt en cm sedan sist. Jag har gått upp ett kilo sista två veckorna – maken också 😊 Viktuppgången är nu 10,4kg sedan inskrivning och totalt 12,4kg sedan insättningen av embryot. Klart godkänt! Man brukar säga att en graviditet väger ca 12,5kg i slutet med fostervatten, bebis, ökad blodmängd, moderkaka och allt annat inräknat.

Bebisen har inte fixerat sig helt än, men ligger med huvudet längre ner än sist och det var inte helt lätt för barnmorskan att rucka på det idag.

Foglossningen är lite värre och jag har mycket sammandragningar hela tiden. Bebisen har varit väldigt aktiv de senaste dagarna och klagar mycket på den trånga bostadsytan. Händer och fötter svullnar ganska mycket, men inget som känns onormalt. Jag drömmer mycket och väldigt konstigt. I natt fick maken snällt kliva upp och leta efter jättefästingar och spindlar jag haft hos mig i sängen. Fast jag insåg under tiden att det nog mest troligt varit en dröm var det lite svårt att somna om. Sömnen är generellt dålig, men jag försöker vila varje dag för att få ihop sömnen under dygnet iaf.

En annan natt drömde jag om jättemycket om amning och var frustrerad när jag vaknade över att jag inte fått det att funka. Det händer helt klart saker i kropp och knopp!

Allt klart i bilen ❤️

Tänkt att jag burit ett barn hela vägen nu. Att jag kan, att min kropp kan. Magiskt! Så tacksam för att jag fått vara gravid och nu bara har dagar kvar att vänta innan jag ska få uppleva en förlossning och äntligen få se vem den här lilla människan är. Tacksam, tacksam, tacksam ❤️