19+6 och en berest unge

Tiden har swishat fram sista veckorna på grund av allt som pågår här hemma. Hela livet är lite ”extra allt” just nu!

Mäklaren har varit här så försäljningsprocessen kickar snart igång. Vi har haft en målare här som jobbat och en fönsterfirma har sett över ett eventuellt byte av fönster. Det har inhandlats bebiskläder och vagn, funderats kring gravidförsäkringar, bilbarnstolar och föräldraledighet. Vi har varit hos barnmorskan, lämnat blodprover och vi förbereder blanketter som ska till försäkringskassan. Vi förbereder för makens utlandsvistelse med allt vad det innebär, rensar i våra förråd och jobbar heltid utöver allt annat. I helgen har vi även varit på en fyradagars weekend med våra bästisar. Det är full rulle kan vi väl konstatera!

Helgen borta har varit välbehövlig och väldigt skön. Vi har mött våren och bara strosat runt i stan i solsken, ätit mat när vi varit hungrig och tittat på saker när vi passerat något intressant. Att få sitta på uteserveringar i bara t-shirt i 16 C och strålande sol har varit otroligt välgörande. Efter den här vintern och en dålig sommar förra året hade vi glömt bort att man kan ha det så bra! Stålis har nu varit utomlands två gånger redan, a very international baby 😉

V18+3 var på rutinultraljudet och allt var precis som det skulle. Stålis växer som hen ska och allt sitter på rätt plats. Det var en kamerablyg liten en som dök upp på skärmen och som stundtals gjorde allt för att inte fastna på bild.

Ett par bilder fick vi i alla fall med oss hem och de hänger nu på kylskåpet där vi kan se dem varje dag. Tänk att det blev vår tur ändå.. Jag hade börjat förlika mig med tanken på att vi aldrig skulle få vara med i den gruppen människor som fått ha ultraljudsbilder på kylskåpet. Min process hade börjat röra sig i en annan riktning och hade inte den här omgången lyckats vet jag inte hur många till jag orkat med. Det var så sårigt och ömt både kropp och hjärta på mig efter alla de här åren och vi pratade en hel del om att man inte orkar hur mycket som helst när man inte vet om man kommer närmare målet eller inte. Jag är så innerligt glad och tacksam över att vi är där vi är idag och njuter av det. Samtidigt tänker jag dagligen på de som blivit mina vänner i barnlösheten och som fortfarande kämpar varje dag med det här. De som vi fick ”gå före i kön”. Hur orättvist det är. En liten del av mig är fortfarande barnlös och hänger inte riktigt med i det som händer nu. Men med resten av mig kan jag nu glädjas, hoppas, njuta och längta fullt ut. Underbart!

Idag passerar vi en milstolpe i graviditeten:

Halva tiden har gått! Häftigt!

Just nu mår jag väldigt bra generellt. Tröttheten har gett med sig lite och jag hoppas det blir ännu bättre med järntillskottet barnmorskan nu ordinerat mig. Magen putar ut och börjar bli en fin rund gravidmagen, men den är inte stor och tung eller väldigt i vägen än. Jag har börjat känna av lite foglossning men har än så länge inga besvär av det som hindrar mig i vardagen. Våren är på ingång och trots allt som snurrar på runt omkring känner jag mig ganska härlig och fantastisk. Jag njuter!

Smolket i bägaren är min migrän men jag försöker ta det med ro och lyssna på läkarens oss, att bebisen och jag är nummer ett. Idag ligger jag nerbäddad i ett mörkt rum men vet att det är strålande sol ute och hör fågelkvittret genom fönstret. Det får vara så idag, ingen idé att gräma sig över det.

När planet landade i torsdags kände maken de första små buffarna från sin lilla unge och igår när vi skulle sova kunde han känna ett par till ❤ Så roligt att han hunnit känna den lite innan han åker! Det kommer hända så mycket på de två månaderna han är borta så det var extra kul att han fick känna de första buffarna som går att känna på utsidan.

Längtar så efter att äntligen få se honom tillsammans med vårt barn ❤ Jag kan inte tänka mig en bättre pappa till denna lilla filur! Det var en mycket fokuserad blivande pappa som läste kapitlet ”Kräks, bajs, skrik och kolik” i Praktika för blivande föräldrar igår på planet hem 😊

Just ja, boendet efter flytten verkar ha löst sig också! Inget kontakt påskrivet än men allt tyder på att vi får hyra 90kvm i ett hus strax utanför stan. Familjen som bor där har flyttat men vill behålla huset och kan tänka sig att hyra ut lite mer än halva huset till oss så att de själva har tillgång till en mindre del när de vill komma och besöka släkt och vänner. Relativt nybyggd enplansvilla med uteplats och garage i ett familjeområde. Trevlig ton i all kommunikation och de visar vilka att vara flexibla med lösningar för att det ska funka bra för oss. Vi ska videoringa i veckan och hoppas att allt går i lås då. Det vore skönt!

Så trots en hektisk tid mår vi alla gott och livet känns ganska ljust och härligt just nu. Axlarna är en decimeter längre efter minisemestern och ett lugn finns trots allt som händer. Gott liv! Stålis bökar på och gör sig påmind ❤

Annonser

V18+0 och generna

Det är alltså de här generna som ska kombineras till världens bästa unge..

Maken längst upp och längst ner till vänster, jag till höger

Det ska bli spännande att se hur naturen lyckas kombinera allt detta DNA till något alldeles extra 😉

V17+6..

…och det finns en kula 😍

Jag kan ha svårt att känna gravidmagen när jag är upprätt och då känns det inte som att jag är så gravid. Maken lugnar mig och idag efter att han tagit den här bilden förstår jag varför vi har så olika bild av det här. Det är ju helt klart en liten kula där ❤

Jag känner i vissa positioner något som känns som en eller att par bubblor i magen eller som små knackningar. Något som jag inte känt förut så jag hoppas att det är Stålis och att de kommer att öka.

Att vara gravid är fortfarande så overkligt på något sätt, som att jag lever parallellt med mig själv. Vi pratar om Stålis och när hen kommer men jag har ändå svårt att fatta att jag är gravid här och nu och bär vårt längtansbarn. Märkligt och magiskt.

V17+5, nytt namn och livsplanen

Snart passerar vi 18 hela veckor. Häftigt! Det blir mer och mer verkligt för varje dag som går. Nu känner jag tydligt en hård liten kula strax under naveln som måste vara Stålis.

Flingan/Krabaten har fått ett nytt namn igen. På väg hem från ultraljudet senast läste vi en lång lista med gamla nordiska namn man hittat på runstenar. Rejäla nordiska namn, men som inte tillhör asatron alltså.
Där fanns namn som Yngvild, Torgerd och Katla på kvinnosidan. På manssidan fanns bland andra Borgfast, Hårdsten och Gude. Det är lätt att se person i någon vikingamiljö heta liknande namn, men som vi skrattade när vi satte ihop dem med vårt efternamn och försökte se det i nutid. Vi pratade om en vän som har en norsk bekant som heter Ståle och att det är i lite samma kategori. På något vis funkar det bättre på norska än på svenska.
På ultraljudet hade vi sett långa sprattlande ben så när namnet Starkben dök upp på listan var lyckan gjord. Vi skojade om att namnet Ståle Starkben ”Efternamn” var redigt men eftersom vi inte vet om krabaten är en flicka eller pojke blev det Stålis. Stålis Starkben är namnet hen går under här hemma just nu (inte ett aprilskämt!).
Men innan ni sätter i kaffet i halsen kan vi lova att barnet inte kommer att få något av ovan nämnda namn, så oroa er inte. Och skulle det ändå komma ut någon som vill heta Torgerd eller Borgfast får ni älska hen ändå!

Imorse klappade maken på kulan och sa ”Godmorgon Stålis”, tror ni hjärtat smälter?

bild
Bild på Stålis som ligger och poserar från ultraljudet senast

Nu pratar vi om ”när” Stålis kommer och inte ”om”. Att hen fått ett ”namn” är också ett sätt att knyta an lite grann. Nu väntar vi och längtar tills Stålis kommer och vänder våra liv uppochner! Det måste vara meningen nu.

På fredag ska vi på rutinultraljudet alla går på i v18-20. Det ser vi fram emot!

Livsplanen då, hur går det med den?
Vi har vridit och vänt på alternativen och gjort plus-/minuslistor, ritat upp tidsplanen (färgkodad givetvis) och skrivit ner vad som behöver hända och i vilken ordning innan våra olika deadlines.
Det finns en del fördelar med att vänta med flytten till efter Stålis födelse, men det finns också många nackdelar. Det finns en del nackdelar med att flytta innan födseln, men många fördelar som väger tungt. Vi tror att vi bestämt oss för att genomföra flytten innan Stålis kommer, förhoppningsvis med lite marginal.

Fördelarna med att vänta med att flytta till efteråt är bland annat att vi får lite mera tid att hitta boende och lösa sådana bitar. Det ger också en trygghet att veta var jag ska föda osv. Det ger fördelar innan födseln men mycket nackdelar efter. Jag och maken kommer att leva på distans. Måndag-fredag blir jag ensam dag som natt med ett litet nytt liv. Visst, jag har ett kontaktnät omkring mig här men jag tror att om jag istället är på samma plats som maken och får daglig avlastning och hjälp av honom så kommer jag nog inte ha ett så stort behov av kontaktnätet den första tiden.
En annan nackdel blir att flytten ändå ska genomföras när Stålis kommit och jag kan bara tänka mig att man då inte vill något hellre än att vara med detta lilla barn. Att packa och flytta och sälja hus kan nog kännas ganska ointressant och jobbigt i det läget. Dessutom är ju maken bara här på helgerna då och då kanske vi vill bara vara tillsammans istället för att flyttstöka. Man kan ju anta att prioriteringarna skiftar ganska kraftigt när Stålis väl kommit.

Att flytta innan beräknad födsel blir stressigare men när det väl är gjort överväger fördelarna med att få vara tillsammans från första början. När Stålis väl kommer finns inga måsten kvar på listan utan vi kan koncentrera oss på att lära känna vårt lilla barn och få en vardag som fungerar. Det finns daglig avlastning när vi är tillsammans och en möjlighet för maken att kunna vara lite flexibel med jobbet när det tillåter och kanske komma hem tidigare om det skulle behövas osv. Jag skulle nog inte känna mig lika utlämnad och ensam som det nog finns risk att jag gör om jag är ensam här hela veckorna.
Att vi får närmare till våra båda familjer är ju också något som väger tungt i beslutet.

Det här med själva födseln får man ju bara lägga i händerna på sjukvården och räkna med att det finns kompetenta personer på plats var vi är hamnar. Jag tror att tiden efter födseln är viktigare än själva födseln.

Vi pratar också mycket, och läser en hel del, om att anstränga oss för att göra det här så jämställt som möjligt redan från början. Vi vill båda vara lika viktiga i vårt barns liv och båda två vara förstahandsföräldrar i allt som går. Självklart finns det en naturlig orättvisa att bara en av oss kan vara gravid och amma som skapar ojämställdhet i början, men förhoppningsvis kan man med ansträngning och medvetenhet göra det man kan för att jämna ut det så mycket som möjligt. Det är också ett argument för att vi ska vara tillsammans så mycket som möjligt från dag ett.
Det finns många smarta sätt att dela en föräldraledighet på också, som möjliggör för att vi båda ska kunna vara lika insatta i det som sker med och runt Stålis. Det är vår intention att lösa det på ett bra och jämställt sätt, men det som kan ställa till det lite är att makens jobb inte alltid är så flexibelt och att jag måste skaffa mig ett nytt jobb under tiden. Vi hoppas på lite nytänkande och föräldravänliga arbetsgivare så att vi kan få det att funka. Nära vänner till oss alternerade mellan att vara hemma två och tre dagar/v för att båda skulle kunna vara på jobbet varje vecka och vara hemma med sitt barn varje vecka men det finns ju andra lösningar också.
Jag är så glad att jag lever med en man som har intentionen att vara en lika delaktig och kompetent förälder som jag och som vid mer än ett tillfälle sagt ”jag har rätt till halva föräldraledigheten!”. Så ser det inte ut i alla relationer i vår närhet kan man väl lugnt säga.

Boktips:

 

Praktika för blivande föräldrar : gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund (inbunden)
Länk

 

Vi ska ha barn : handbok i jämställt föräldraskap (kartonnage)
Länk

 

 

 

 

 

V16+4

Maken, och med honom tryggheten, är tillbaka hemma och oron har lagt sig något. Vi har gäster här hemma sedan i onsdags och de stannar till imorgon kväll. Det har gjort att vi inte hunnit prata med om hur vi ska lösa allt det som ska hända i livet här framöver, men det har också gjort att jag inte hunnit tänka alls på flytt, födsel, husförsäljning och allt annat. Så skönt! Vännernas besök har gett energin tillbaka.

Det är lätt för mig just nu att fastna i oro och tankar när jag är ensam. Det blir något annat att dela funderingar och oro med någon som inte har det hormonella påslag som jag har och som alltid är mer logiskt och rationellt styrd än jag. Behovet av att ha maken nära och av hans trygga försäkran om att vi kan lösa vad som helst tillsammans är större nu än tidigare, jag tänker att det är helt naturligt.

Idag har jag gjort något stort och märkligt. Jag har handlat lite kläder i gravidsortimentet i en butik. Som jag längtat så länge efter att få göra just det. Ändå kändes det helt overkligt idag. Får jag verkligen? Tänk att jag har en växande mage som de senaste dagarna växt ur nästan alla byxor jag äger och gjort tröjorna lite korta i framkant. Magiskt!

Passerar 40% idag

Och jag är helt slut.

Huvudvärken håller i sig och de dåliga nätterna likaså. Vaknar flera gånger per natt med en hjärna som går på högvarv. Så trött, frustrerad och less..

Det är nu klart med makens nya jobb, vilket innebär en lång flytt nära inpå BF (beräknad födsel). Vi trodde att vi hade ett boende klart, men det har utgått så nu är vi på ruta ett igen. Vrider och vänder och funderar på alternativen. Flytta före eller flytta efter att bebisen kommit? Sälja eller hyra ut huset här? Hur gör vi med djuren?

Vi får diametralt olika, men lika tydliga och självklara, råd från olika håll. Förvirrande! Och svårt att avgöra vad som kommer att fungera bra när inget känns optimalt och självklart.

Mitt i den här processen åker maken också utomlands i två månader på jobb. Eftersom vi i princip gett upp hoppet om att det någonsin skulle fungera för oss att bli gravida och fullfölja en graviditet planerade vi för den utlandsvistelsen som ett gemensamt äventyr. Efter över fem år i det här svarta hålet var det inte direkt så att vi antog att det skulle fungera den här gången. Efter över 60 misslyckade menscykler och fyra missfall är man inte så kaxig längre..

Självklart är jag överlycklig över att det här händer oss nu, att vi ska bli en familj äntligen. Men det ingår liksom i biologin att man ska vara extra orolig som gravid och jag känner att jag inte riktigt kan tänka klart. På djupet är jag inte orolig för en flytt, för att skaffa nya vänner, för att få barn och allt runtomkring. Det är bara jobbigt att inte veta hur det kommer att lösa sig, även om jag vet ATT det gör det.

Läser om bostadsbristen där vi ska flytta, om en förlossningsvård i kris, en nedåtgående bostadsmarknad osv osv. Samtidigt känner jag mig full av hormoner och helt slut av en vecka med nästan daglig migrän. Maken är borta på jobb och allt som ska råddas med hem, djur och förberedelser inför helgens gäster som kommer på onsdag råddar jag själv. Jag är trött och slut.

Maken kommer hem ett par timmar innan gästerna anländer så förhoppningsvis hinner jag landa in i en varm famn och en försäkran om att allt löser sig på alla bästa sätt.

Egentligen vet jag ju det, att det löser sig. Jag vill bara veta hur. Tröstar mig med tanken på att det kan kännas helt annorlunda om bara några dagar när vi fått fundera lite mer och tillsammans titta på alternativen.

Jag är hemma från jobbet även idag, i sällskap av det där dåliga samvetet jag inte skulle ha. Ska försöka ta igen lite förlorad nattsömn och se om jag kan komma ut på andra sidan, där det känns lite lättare.

UPPDATERING: fick en stunds samtal med maken och nu känns allt lättare. Klart att det löser sig. Det var skönt att få vända och vrida på en del bitar med honom, någon som slog hål på tankeballongerna som yrde runt.